Minnen

Hörde Jill Johnsons "Kärleken är", och blev och tänka på mina vänner som inte längre finns här ibland oss.
Hittade ett gammalt dagboksinlägg:

"Det har inte riktigt gått in förrän i lördags, när jag stod där framför din vita fina träkista som fullkomligt svämmades över av blommor. Jag lade min hand på det vitlaserade träet, och viskade "ha det så bra nu gumman". Då sjönk det nog in, när den bitande smärtan fullkomligt krossade mitt hjärta i tusentals bitar.
Det är ju Jenny som ligger här i.
Ville inte gå ut ur kyrkan egentligen. Man har våndats och grämt sig över att gå till beravningen. Antagligen för att det är det sista. Nånsin. Man ska ta farväl. Säga adjö till en vän. Jag vill inte säga adjö.
Men det gjorde jag."

Jag kan inte sluta förundras över vad ni hade varit idag. Marcus, Jenny, Malin, Jens... Ser ni oss? Finns ni kvar? Har ni det bra....?
Hoppas att ni ser att vi saknar er och att vi tänker på er här nere.

Men jag vet, att nånstans är vi alltid tillsammans, och i alla underbara goa och glada ungar som föds runtomkring mig så ser jag en bit av er alla.