Den Svenska smygrasismen

Satt precis och tänkte på den, som rubriken säger, svenska smygrasismen. Ja, såg en grupp på Fejjan som hette nåt i stil med "Ta bort Mohammed ur almanackan, och låt Emelie vara kvar". Efter en liten funderare kom jag fram till att det ju inte kan stämma... ingen kan ju ha tagit bort ett namn ur almanackan bara, för att ersätta med ett annat? Nej, preciiiiiiis. För när man undersöker saken, har Emelie bara fått sin namnsdag flyttad till en anna dag, och har nu namnsdag tillsammans med två andra namn.
Men? Vad var så fel här då? Varför ska det vara så provocerande? Flytta lite på sig själv och låta nån annan vara med? Nej, den svenska mentaliteten fullkomligt SKRIKER: "Näää, jag tänkännt flytt på mä! Inte för den där jävla turken!".
Den meänskliga mentaliteten är intressant tycker jag. Det som händer när en människa känner sig trängd är att ett försvarssystem slås på, ett försvarssystem som börjar med muntliga motargument och om hotet kvarstår, slutar med aggressivitet.
Men varför känna sig så hotad av ett nytt namn i almanackan? Tänk efter lite.

Avslutar detta inlägg med en historia ur ett intressant perspektiv! Läs och begrunda!

Ett underligt folk

Det var en gång en ung afrikan, som under ett år besökte ett land på norra halvklotet.

- Det var ett väldigt exotiskt land med djurälskande invånare, började
han sin berättelse vid återkomsten till sin hemby
Några dagar under början av solperioden dyrkade de med stor iver sina
fjäderfän. De smyckade sina hem med hönsfjädrar och bilder av kycklingar,
de förtärde ägg av olika konsistenser, de klädde ut sina barn, tände
eldar och smällde av raketer. Det var någon slags ond gudom de
försökte skrämma bort.

Senare på året, när solen - som alla också dyrkade - stod högst på
himlen, klädde de en stång med blad och blommor och reste den mot skyn
Sedan dansade de runt och sjöng sitt hemlands vemodiga sånger, jag minns
särskilt hur de härmade grodornas rörelser och ljud
När kvällarna blev mörkare, flockade sig människorna kring enkla
ljuslågor. Nu hade de vuxna haklappar och små mössor på sig. De djur som
de nu hyllade, var små skaldjur, som de åt tillsammans med de starka
drycker som detta folk älskar.

Det hemskaste hände mig när nätterna var som allra längst
En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor i vita, fotsida klädnader
trängde in. En kvinna hade ljus kring sitt hår och allesammans sjöng om
hästar och talade om katter. I detta land var det sällan jag hörde någon
tala om sin gud, men jag fick vara med och se när de firade den stora grisfesten
De anrättade grisen på många olika sätt, och när de första dagens
afton hade ätit - DÅ kom deras gud. Ja, de sa ju aldrig att det var så, men jag
förstod nog.
Han liknade vår gamla medicinman - med mask framför ansiktet och med
underliga kläder. Han hade dyrbara gåvor med sig till människorna, som då
blev glada och lyckliga. Sedan försvann han igen. De sa att han brukar
komma till dem en gång om året. Det är ett mycket underligt och exotiskt folk.

Med vänlig hälsning

Wuru Bhan
Solfolket från de stora skogarna

---