Verkligeheten i en bubbla.

Idag mötte jag fruktan.
Livet är så orättvist så jag kan aldrig beskriva det med ord.
Idag såg jag rent och skärt lidande.
...Livet i sin bästa form. Två barn, fortfarande små. Fru, jobb, hus.
Livet ligger framför en.
Tills allt faller.
Jag fick kämpa med att svälja klumpen i halsen när jag mötte hans glansiga stora hjälplösa ögon när han rullade förbi mig i sin säng i korridoren.

En sjukdom växer och sig större för var dag. En sjukdom som äter ditt inre. En sjukdom som har satt sig där den absolut inte får sätta sig.
En sjukdom som är dödlig.

Gråten och ångesten skär igenom märg och ben. Hans kippande efter andan mellan orden "mina barn...dom är ju så små...".

Idag fick jag veta innebörden av det gamla slitna uttrycket "Det är huvudsaken man är frisk". För mig har det aldrig varit mer sant än idag.

Var glad åt det du har. Gläds över att du varje dag får vakna, och var glad om du har turen att vakna upp var dan bredvid den du älskar.
Sluta gnäll över småsaker, lev varje dag fullt ut, ta vara på din hälsa, stärk din kropp och sina sinnen.

Älska som du aldrig älskat förut.