Glöm aldrig.

Och jag som bestämde mig för att nästa blogginlägg skulle vara ett glatt inlägg. En text om hopp inför 2009.
Så blir det inte.

Ännu en vän har lämnat mig, oss. Ännu en gång så fick jag känna denna vidriga känsla. Som en spark i magen. Som en smäll på käften.
När jag vaknade i morse och tittade upp på Jonatan så fick jag en sekunds hopp och lättnad. "Var det en dröm?" Men han bara skakade på huvudet. Jag kände hur kudden under mig återigen blev varm och blöt, och hur det knöt sig i magen.
Vad bisarrt.
Varför?
Och den människa som allra sist i världen behövde det, hittade dig.
Jag kommer aldrig kunna börja förklara hur jävligt detta känns. Och är.

Det brinner så många ljus för dig idag Charlie. Ljus för att hålla dig varm, ljus för att minnas dig, ljus för att du inte ska behöva famla runt i mörkret mer.

Jag önskar att du har funnit det du ville ha. Det du letade efter, och längtade efter. Jag hoppas verkligen det. För det här är för jävla hemskt för att vara helt i onödan.
Jag hoppas att du funnit den frid som du ville ha.
Jag hoppas att ditt lidande är över. Vårat har precis börjat.

Jag hoppas att vi ses igen.
Jag hoppas.

*
"Do you wanna know it?
I dont care about it! Somebody said that we could never ever die.
Oh, what a lie."
*


Och jag säger det igen:
Ta vara på livet och alla som ni älskar. Imorgon kan det vara för sent.
Det har jag fått lära mig för många jävla gånger nu.